Tack till Den Nya Akademien - Alexandra Pascalidou

Solen stekte när jag satt på balkongen och redigerade min bok den där majmorgonen. När jag hörde på radion om det inställda Nobelpriset ställde jag mig upp och svor över den patriarkala aristokratins förljugna självbild. De som tror sig vara förmer visade sig vara mindre moraliska, etiska, handlingskraftiga. Jag lyfte luren Jag ringde helt olika människor jag mött genom åren i vitt skilda sammanhang. Alla svarade med ett rungande Ja på mitt frustrerade frieri.

Det här skulle bli hur stort som helst, tänkte jag och ringde bästa produktionsbolaget som lätt fick in sina idéer i TV. Nu skulle de få följa vår hisnande resa från idé till storslaget genomförande och firande. Det var som bäddat och beställt från TV-bolag som bokstavligt bett om fler kvinnor i rutan. Här skulle de få en dramaturgiskt turbulent dokusåpa med starka, driftiga, kreativa karaktärer. De skulle få verbala kulsprutor och kulturarbetare vana att agera framför kameran.

Men SVT svarade med orden: ”Det här kommer aldrig bli av.”

Så även andra kanaler. Från DN TV till Expressen och TV4.

Ingen trodde på detta. Trots att de känner och känner till flera av oss med bevittnad handlingskraft och förmåga att inte bara snacka utan slutföra idéer och projekt.

Men istället för att kasta in kulturkoftan växte vi i antal och kraft.

Istället för att skriva syrliga krönikor och kommentarer om Svenska Akademiens skandaler på våra sociala medier samlades vi och drog igång något helt nytt. Vi pusslade och fyllde i varandras ord och tankar. Vi enades om en inkluderande vision präglad av mångfald och demokrati. Vi bestämde att Den Nya Akademien skulle vara ett tryggt rum med nolltolerans mot rasism, sexism, hbtq-fobi.

Och trots urgamla misogyna myter om kvinnor i grupp kan jag inte minnas varken kattfajter, konflikter eller intriger. Vi arbetade prestigelöst och prestationsinriktat. Platt hierarkiskt och organiskt adderade var och en efter förmåga och förutsättningar. När någon tröttnat eller checkat ut temporärt klev några andra in. Utan gnäll och klagomål. Utan skuldbelägganden. Det var ren magi att se hur bollen var i rullning och alla ryckte in och räddade och släckte bränder. Det slog mig framför allt när min bok”Mammorna” kom ut och jag tvingades tagga ner ett tag. Alla kämpade vidare. I samstämmighet och beslutsamhet. I solidaritet och kärlek till kulturen och litteraturen.

Utan en enda krona på fickan eller en kung i ryggen. Utan ett kontor eller en skrivare stretade vi på. I en ledarlös organisation där alla var ledare, ledsagare och ledstjärnor.

Och det slår mig hur vi tämjde motvindarna med hårt arbete. Hur hån och härskartekniker med förlöjligande och förminskande fick svar till slut. Hur vi blev de som skrattade sist. Där vid tillkännagivandet på Stadsbiblioteket och där på prisceremonin på Berns. Med självaste pristagaren inrullandes på scen till stående ovationer.

Hur vi tog världen och återtog makten. Hur vi svarade på frågor från CNN till New York Times till El Globo mitt i natten. Hur japanska och kinesiska medier skrev långa artiklar vi inte kunde korrläsa. Hur några trollade fram en rullstol och några andra skakade fram en budfirma som kunde leverera världens tyngsta tant- ett konstverk på scen.

Jag vet inte hur jag ska tacka er alla för allt. För att vi möjliggjorde det omöjliga.

För att vi verkade kollektivt och kraftfullt för att förverkliga en dröm.

För att vi visade världen hur det kan och borde gå till.

Utan minsta marknadsföringsbudget och PR-avdelning.

En gratisarbetande gräsrotsrörelse.

En trupp av förändringsagenter fullt förvisade om att det måste finnas alternativa vägar att gå än deras misogyna motorvägar.

Vi skrev historia. Även om deras autopilot historiskt hänfallit åt att radera kvinnors initiativ och innovationsförmåga. I synnerhet när det sker i protest mot deras övergrepp och övertramp.

Flera har hört av sig för att uppmana och uppmuntra oss att fortsätta. I januari samlas vi för att lägga ner. Eller gå vidare.

Tills dess vill jag bara säga ett stort och innerligt tack till alla er som arbetade, bidrog, stöttade.

Jag älskar er alla. Jag högaktar varenda en av er. Ni är hjältar.

God Jul och Gott Nytt År!

Alexandra Pascalidou med första, sista och enda pristagaren Maryse Condé omgiven av bästa programledarkollegorna Bianca Kronlöf och Lo Kauppitack, Den Nya Akademien

Ovan med första, sista och enda pristagaren Maryse Condé omgiven av bästa programledarkollegorna Bianca Kronlöf och Lo Kauppi.

Alexandra Pascalidou med författaren och kämpen Gunilla Lundgren,  Den Nya Akademien

Med författaren och kämpen Gunilla Lundgren som var med oss på resan och som i 29 år tagit Nobelpristagarna till Rinkeby. I år fick barnen som stod utan Nobelpristagare istället studera Nya Akademiens pristagare. Måndagen den 10 december besökte vi Rinkeby Bibliotek där Maryse Condé fick uppleva både Luciatåg och barnens presentation av hennes författarskap.

Besök på Rinkeby Bibliotek där Maryse Condé fick uppleva både Luciatåg och barnens presentation av hennes författarskap

 

Dela på:

Dela på FacebookDela på TwitterDela på LinkedIn

Comments powered by CComment