BCB62377 B66A 44B5 AD5E DA5774A323C1

Och i Grekland har Corona-karantänen fått synliga konsekvenser. Första bilden efter en dags karantän. Andra efter femton:

2E670E22 407B 481F 9BCA 4D9F15356BFA 1 105 c

D062C698 7A77 4288 918A 620FDB618704 1 105 c

Skriv en kommentar (0 Kommentar)
Pascalidou Powerweek 2020 blir vid det magnifika smultronställe i Epirus i nordvästra Grekland

Hej kära vänner och hoppas ni mår fint!

Nu är det äntligen dags att presentera Pascalidous Power Week som i år firar 10 år!

Pascalidous Powerweek 2020 blir vid det magnifika smultronställe i Epirus i nordvästra Grekland - ett dopp i Syvota

För att fira tar jag med Er till ett nytt magnifikt smultronställe i Epirus i nordvästra Grekland.

Vi reser den 29 maj vid 06.00 och tar vårt första havsdopp redan vid lunch i Syvotas smaragdröna vatten.

Under veckan tar jag med er på en härlig bergstur i Zagori. Vi andas in den friska luften i någon yoga-pose och låter oss hänföras av den dramatiska naturen. Vi tar en båttur till Robinsonön Antipaxos med kritvit sandstrand och turkost vatten och vi hämtar helande kraft i det Joniska havet.

Varenda morgon inleder vi med Yoga och Meditation under ledning av kärleksgurun Annika Jankell. Alcazar-stjärnan Tess Merkel får oss att skaka av oss stress och spänningar och virvla runt med Dans och Musik som väcker livslust och föranleder både svett och skratt.

Jag kör jag min mentala massage och motivationsövningar med skrivande och samtal där jag väver in grekisk mytologi och livsfilosofi.

Under veckan bjuder jag också ett egenkomponerat kreativt kampsportspass där vi lär oss grymma tricks och finter.

Det blir ett minne för livet, enligt flera återkommande gäster som blivit mina vänner. De flesta kommer själva och delar gärna rum med främlingar som snart blir nya vänner. Jag vet inte hur många tackbrev jag har fått genom åren av människor som jag råkat slumpa ihop och som sedan blivit oskiljaktiga. För dem som vill finns givetvis även enkelrum.

Du behöver inte ha förkunskaper i varken yoga, dans eller kampsport. Vi blir en liten exklusiv grupp och anpassar all träning till var och en individuellt så att alla behov och önskemål tillgodoses.

Det enda du behöver är att anmäla dig och komma med ett öppet hjärta som kommer få slå och njuta. Efter alla dessa år och resor kan jag garantera att vi återvänder den 5 juni 2020 som de bästa versionerna av oss själva - mjukare i hjärtat, starkare och smidigare i kroppen, solkyssta och skrattande, nyttigt närda och kraftigt nervarvade.

Nu återstår bara några klick på denna länk och så är du varmt välkommen till en resa som gör underverk för både kropp och själ. Klicka och Anmäl dig Här.

Pascalidou Powerweek 2020 - en härlig bergstur i Zagori

Skriv en kommentar (0 Kommentar)
Alexandra Pascalidou i Bosnien med organisationen Kvinna till kvinna

Alexandra Pascalidou i Bosnien med organisationen Kvinna till kvinna

Ikväll tilldelas Peter Handke Nobelpriset i litteratur. Här kan ni som missat läsa en uppdatering. Svenska Akademien försvarar Handkes hållning med att man ska skilja på verk och person. Låter onekligen märkligt i dessa ängsliga tider när det till och med anses ”subjektivt” och ”partiskt” att ta ställning mot rasism och sexism. Valet av Handke har skavt i många med mig. Bilderna från mitt besök i Bosnien med Kvinna till Kvinna och alla möten med kvinnor kom tillbaka. Så här följer mina anteckningar från två möten som jag bär med mig. Det är Edina 42 år som under kriget utsattes för otaliga övergrepp och våldtäkter och Alina 25 år som föddes efter våldtäkterna som hennes mor utsattes för.

Förra året besökte jag Bosnien med organisationen Kvinna till Kvinna som föddes som en reaktion mot massvåldtäkterna av kvinnor under Balkankriget. Ett krig mitt i Europas hjärta för bara 25 år sedan som tvingade hundratusentals människor på flykt. Många av dem som fördrevs av sina grannar är idag våra grannar här i Sverige.

Men såren efter kriget ömmar fortfarande. Och tystnaden som omger det mest tabubelagda – de sexuella övergreppen och våldtäkterna – lever vidare trots #metoo-kampanjerna.

Kvinnokroppen har alltid använts som vapen i krigföringen. Som ett sätt att skända och förödmjuka fienden. Ändå rymmer sällan krigets narrativ kvinnors lidande och uppoffringar. Men en uppluckring av den patriarkala historieskrivningen är på gång tack vare kvinnors mobilisering över gränserna.

Ungefär 20 000 kvinnor våldtogs bara i Bosnien-Hercegovina under kriget på 90-talet.

Kvinnor våldtogs inte bara av fienden utan även av soldater satta att skydda dem. FN-soldater, de fredsbevarande styrkorna, anklagas för en rad våldtäkter. Här får jag höra om kvinnor som tvingades arbeta i bordeller under kriget. Utanför stod FN-bilar dubbelparkerade.

I Sarajevo och Bratunac, en bit från Srebrenica, möter jag kvinnor som arbetar med mänskliga rättigheter, fred och försoning. Mira är en serbisk psykolog som volontärarbetar med traumabearbetning i organisationen Horisonti.

Män våldtog inte bara fiendens kvinnor utan även sina egna kvinnor. ”De gick runt i sina uniformer och trodde de var hjältar och kunde härja som de ville” säger Mira som minns när hon själv blev utsatt för ett våldtäktsförsök av sin egen släkting. Iklädd uniform. ”Sedan dess hatar jag uniformer” säger hon.

Bara 700 kvinnor har fått stöd och hjälp av staten efter våldtäkterna.

Edina 42 år har tagit ledigt från jobbet som städerska på ett sjukhus för att kunna träffa mig.

Hon vill berätta om våldtäkterna hon utsattes för just i Bratunac där vi nu möts på Forum Zena – Kvinnoforum – som är en av Kvinna till Kvinnas partnerorganisationer.

Vi är ett par timmars bilfärd från Sarajevo och ett par kilometer från massgravarna i Srebrenica där 8372 män och pojkar mördades i juli 1995. Begravningsplatsen är en påminnelse om hur lätt hatet förvandlar människor till monster. När jag går runt här slår det mig att ingenstans i världen finns monument över alla de kvinnor som våldtagits i krig och konflikter.

Edina var 15 år när kriget började 1992. Hon och hennes pappa greps av militären för att de var muslimer. De hölls fångar av sina egna grannar.

”I mars 1992 började plötsligt de serbiska familjerna lämna Tuzla. Ingen talade om vart de tog vägen. Vi var bara muslimska invånare kvar. Och så männen som stannade i Srebrenica för att kriga. I maj barrikaderades staden av militärer som kontrollerade vilka som gick in och ut. Det var skottlossningar dag och natt. När det sköts som värst flydde vi till skogen. Skolan stängde, affärerna slog igen. Min familj var den sista att lämna. Min pappa kunde inte tro att någon skulle vända sig emot honom. Han jobbade i gruvan och hade en massa vänner.

Innan kriget visste jag inte vem som var vad. Till någon moské gick vi aldrig för den låg för långt borta. Mina föräldrar förklarade att den enda skillnaden var att vi bad på olika sätt. När familjerna flydde förstod jag att de var serber. Natten den 15 maj när vi låg och sov hörde vi skotten. Vi var tre systrar, min bror, mor och far. Jag var livrädd men somnade om när skottsalvorna tystnat vid midnatt. I gryningen började de skjuta igen. Något detonerade och hela hemmet vibrerade.

Mamma sa att vi måste lämna huset. Vi tog med oss lite mat och rymde till skogen. Där mötte vi tusentals andra som flytt sina hem. Vi stannade i skogen i 15 dagar. På dagarna smög vi till huset för att hämta mat och mata korna för att de skulle överleva. Allt i hopp om att vi snart skulle återvända.

En dag när vi kom till huset stod soldater där. De var våra grannar. De låtsades att de inte kände oss. Min far sa till dem: ”Kära grannar vad händer?” ”Ni ska vara med om ett utbyte”, sa de och så tog de oss till en gammal fabrik. Vi var 20 personer, barn, kvinnor och äldre män – alla muslimer. En soldat beordrade min far gå till byn och lämna ett meddelande. ”Om du inte kommer tillbaka kommer vi döda din dotter” sa han.

Pappa kom aldrig tillbaka. I gryningen dagen därpå kom tre soldater till den gamla fabriken där vi hölls fångna. De kallade på mig och en gammal man. ”Nu ska vi skjuta er två”, sa de. Dagen innan hade jag sett hur de skjutit tre kvinnor och tre män. Så jag visste vad som väntade. Jag minns att jag såg en gatlykta. Den hade jag aldrig noterat förr. Den gav mig kraft. Jag ser den fortfarande framför mig. Det var som ljuset i slutet på tunneln. Ljuset genomfor mig medan jag förberedde mig på att dö och samlade på vartenda litet intryck. Jag grät inte. Jag kände ingen rädsla. Jag visste att jag skulle bli dödad.

Men de dödade inte mig. Istället hamnade jag i en ambulans. Då kom skräcken. En kvinna i uniform sa: ”Var inte orolig. De ska inte döda dig”. Jag skakade så mycket att kvinnan gav mig kaffe och lugnande piller. De gjorde inget med mig då utan körde mig tillbaka till fabriken och de 20 andra blev förvånade för de trodde jag var död.

Tre dagar senare skickades min faster med ett meddelande till byn. Hon kom tillbaka med en massa nya fångar, däribland en höggravid kvinna. Nu var vi 60 personer.

Den 14 juni kom kommendanten med en namnlista på alla som skulle vara med om ett utbyte. De läste bara upp kvinnonamn. Sex flickor, en kroatisk kvinna med sin dotter och sin lilla son.

Sen frågade kommendanten vem som kunde städa ett ställe. När ingen svarade valde soldaterna ut mig och två systrar. Du måste följa med in i bilen, sa de. Vi åkte hit till Bratunac. När vi passerade mitt gamla hem såg jag att det var helt nedbränt. Det var trångt i bilen och soldaten satte mig i sitt knä. De stannade framför ett hus. De tog oss till övervåningen. Vid tio på kvällen sa soldaterna till varandra: ”Vem tar vem?” De tog två av systrarna. Jag stannade i vardagsrummet. Soldaten som var kvar beordrade mig att ta en dusch. Han följde mig. Jag ville inte ta av mig kläderna inför honom men han svor och skrek. Och han hade ett vapen. Jag tog av mig kläderna och duschade. När jag försökte klä på mig slängde han mig på en tresitssoffa. Han låste fast mina ben och slet av mig kläderna. Sen våldtog han mig. Det var första gången. Jag var oskuld. Sen satte han vapnet mot mitt huvud. ”Om du skriker eller gör motstånd kommer jag döda dig”, sa han. Jag vet inte hur många gånger han våldtog mig.

Det pågick i flera timmar.

När han blev trött satte han på mig handklovar och sov sen på min kropp hela natten. På morgonen kom flickorna och soldaterna tillbaka. Jag kunde inte gå av smärtan.

Vid åttatiden på kvällen kom en annan soldat. Nu skulle han ta hand om oss. Hela dagen hade vi suttit på en stol, vi var helt slut och stela, så vi frågade om vi kunde lägga oss i sängen där den andra tjejen blivit våldtagen.

Vi tre tillsammans lade oss i en stor säng och låste dörren. Snart hörde vi oväsen och fotsteg i trapporna. Det bankade på dörren. De började skrika att de ska knulla våra mammor och oss. Vi vågade inte öppna. Till slut sparkade de in dörren. En av dem var min granne. ”Ta av er kläderna ska jag kolla om ni är oskulder” skrek han. Sen tryckte han in sina fingrar i våra vaginor och sparkade iväg oss en efter en. Därefter föstes vi ut till vardagsrummet där det var 11 soldater. Ledaren kände jag också. De sparkade ner oss för trapporna och satte oss i bilen.

De tog oss till ett annat hus och upp på övervåningen. Där slängde min granne ner mig i en soffa. Jag såg de andra två flickorna föras till andra rum. Han slet av mina kläder och våldtog mig och hela tiden sa han: ”Varför kom inte din pappa tillbaka så han kunde få se hur vi våldtar hans dotter”. Efteråt kunde jag inte ens ställa mig upp.

Så fortsatte det. Vi våldtogs av fyra, fem olika soldater. Två nätter i rad.

Min pappa kunde inte komma tillbaka trots att han visste vad som skulle hända mig. Han var också i Srebrenica i juli 1995 men lyckades fly in i skogarna. De tog honom till koncentrationsläger i Batcovic i fyra månader och sen vidare till ett annat. Där fick de gräva gravar, bygga och jobba. Han visste inte vart de tog honom för de band deras ögon när de förflyttade dem.

I Losnica vid Drina-floden i Serbien mötte jag min man i ett flyktingläger med serber från Bosnien. De föreslog att jag skulle byta namn till Tania för att få det lättare, för att få leva. Vi åkte vidare till Subotica och ett flyktingläger i Ungern. Mina föräldrar som inte hörde från mig på ett år trodde jag var död.

Jag var bara 16 år när jag gifte mig på flyktinglägret i Serbien. För att slippa vara ensam. För att få skydd. Jag berättade allt för min man innan vi hade sex första gången. För att han skulle förstå varför jag inte längre var oskuld. Han ville veta deras namn och när vi hade sex brukade han säga deras namn. Han slog mig ofta och sen våldtog han mig. Om man kan säga så om sin egen man.”

Psykologen Mira som tolkar samtalet gråter. ”Jag har hört hennes historia så många gånger men när hon berättar om sin egen man bryter jag ihop. Han som borde ha skyddat henne.”

Första gången Edina pratade om våldtäkterna var 2014 inför de s.k. Kvinnorättegångarna – Womens Court och Women in Black- rörelsen i maj 2015.

På Facebook hittade slutligen Edina en av sina våldtäktsmän. Hon berättade för myndigheter och medier. Från 1992 när våldtäkterna ägt rum dröjde det ända till 2016 innan polisen slutligen grep gärningsmannen.

”Inte förrän en känslig domare såg mig berätta i TV och bestämde sig för att ta upp fallet hände något. Jag mötte i ldtäktsmannen ad i flera våldt idag våra grannar härlöjandenaen år fri trots att alla vet att han var inblandad i flera våldtvåldtäktsmannen i domstolen där han dömdes till 10 -15 år fängelse för flera våldtäkter och två mord.”

Edina gick inte ut skolan för att kriget kom emellan. Maken var så våldsam att hon lämnade honom. Sedan dess har hon inte sett honom. Med städjobb för en minimilön på ett par tusenlappar hankar hon sig fram för att försörja sina två söner som är 23 och 25 år idag. Hon bor i en rivfärdig barack i Tuzla. ”Jag kan kastas ut när som helst. Något kontrakt har jag inte. Med sönerna är det problem. De håller på med droger. De jobbar periodvis som servitörer mest för att kunna sälja knark. Jag måste lämna Tuzla. De pekar finger mot mig där för att jag vågat tala om våldäkterna.”

Serbiska Mira säger: ”Som hennes psykolog var jag så stolt när hon vågade gå ut och berätta att hon blivit våldtagen men jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa henne med stigmatiseringen och utsattheten hon lever i. När jag i en övning bad kvinnorna att ta med en sak som betyder något för dem, tog Edina med en pytteliten jordglob. Hon snurrade på den och sa: ”Jag önskar att jag var vart som helst i världen utom här”.

…………

Alina 25 år möter jag i Sarajevo:

”Jag har varit tyst i 25 år. Jag började tala om detta för fyra månader sen. Det var tack vare min kompis Allen. Han föddes efter en våldtäkt för 25 år sen. Hans mamma lämnade honom utanför sjukhusdörren i Gorazde och flydde till USA. En man som jobbade på sjukhuset adopterade honom. Efter många år lyckades Allen hitta sin biologiska far, våldtäktsmannen. Men fadern vägrade erkänna honom. Trots DNA-test. Allen började prata om detta när han var 12 år. Jag hittade honom på nätet.

Jag vet vem min biologiska far är och var han är. Men jag vet inte om jag vill träffa honom. Jag vet att jag också har en halvbror och en halvsyster.

Vi bodde i ett skyddsboende, ett stort hus med många kvinnor och barn, som tyska Monica, skapade under kriget. Min morfar som var traditionell patriark vile inte att mamma skulle återvända hem efter allt som hänt. Skammen han kände var större än kärleken till dottern.

När jag var 14 år frågade min lärare varför min fars namn inte fanns angivet någonstans. Där stod bara ett X.

När jag var 16 år hittade jag sanningen i en liten låda.

Sen sökte jag upp kvinnor som blivit våldtagna. Jag sökte upp skyddsboendet, där jag och mamma bodde i fem år. Jag googlade fram min far. Jag ville se honom. Men mamma stoppade processen då det inte skulle vara bra för någon av oss.

Min styvpappa är en hjälte som gifte sig med min mamma fast hon var skadad för livet av våldtäkterna och inte kunde få flera barn. Det står i läkarintyget som jag hittade i en liten låda med viktiga papper som mamma gömt i garderoben. Där fann jag doktorns diagnos, PTSD, och förhör med polisen 1993 och alla sjukhusintyg. Allt blev svart när jag läste detta.

Mamma mådde dåligt under hela min uppväxt. Hon hade kraftig migrän och bad min styvfar ta mig därifrån.En dag ringde psykologen och vi pratade om det med mamma och min styvfar. Rektorn skrev att jag inte kunde gå tillbaka till skolan. Men sen ingrep psykologen och så kom mamma till skolan och berättade för klassen vad som hänt. Min mamma som alltid har varit rädd för att samhället skulle stöta ut mig stod upp och berättade att min riktiga pappa var en våldtäktsman. Hon är min hjälte.

Hatar du din far?

Min mamma har lärt mig att man inte ska hata. Vi brukade ha djupa mor- och dotter samtal. Hon berättade hur jag som kvinna kan skydda mig och hon sa att hat bara slår tillbaka mot den som hatar. Det är en person som gjort dig illa inte en hel grupp eller nation. Det är inte alla kroater som är onda. Det är en av dem. Så jag hatar inte den mannen. Jag vet att han var ond under kriget och jag undrar ofta varför just vi skulle drabbas?

Jag blev mobbad i skolan för att min far inte var min riktiga far. Jag har studerat psykologi för att förstå och för att hjälpa andra som min mamma. Jag ska fortsätta forska på detta i min master som handlar om barn födda ur våldtäkter.

Vi har även män som blev utsatta för sexuella övergrepp. Det är ännu mer tabu. Vi har kontakt med fyra män som utsattes men de vågar inte prata om det. Skulden faller på offret – det är alltid offrets fel. Varför gick hon ut? Varför höll hon sig inte till sin familj? Hur kan man säga så om en kvinna som var i koncentrationsläger? Våldtäkt var en strategi att bryta ner människor. Politikerna saltar i såren och talar om kriget som om det fortfarande pågår 25 år senare. De vill inte att vi unga ska försonas.

Vi har kontakt med barn i Rwanda som också blev till efter våldtäkter. Vi har haft rundabordssamtal där jag och mamma talade om detta tillsammans med akademiker och en kvinna från Rwanda.

Vi är femton nu i organisationen. Fyra är killar. Det är omtumlande att för första gången ha någon som verkligen förstår.

Vi har också fyra ”peacekeeperbabies”. Deras pappor var soldater i FNs fredsbevarande styrkor. De kom till Bosnien från USA och Norge för att hjälpa till. Vissa våldtog kvinnorna, andra hade relationer. Men sen övergav de bara både kvinnorna och barnen.

Men en man från USA kom faktiskt tillbaka och sökte upp sitt barn.

Alla mammor är inte stolta över barnen som går ut och pratar. De är ensamma, arbetslösa, social utsatta och så kommer dessa avslöjanden som gör allt värre.

Barn till omkomna soldater fick rättigheter och fri vård, hem och stipendier till universitetet men inte vi. Vi blev aldrig erkända. Jag respekterar att deras fäder krigade för vårt land men jag vill att min mamma ska erkännas på samma sätt. Det handlar om rättvisa. Min mamma offrades i detta krig även om hon överlevde. De måste erkänna oss. Det är dags att börja prata om det.

Vad drömmer du om?

Att samhället ska erkänna kvinnor som min mamma som krigets offer och hjältar. Min dröm är att min mamma ska få respekt. Jag vet inte hur men jag ska ordna det.

 

(Detta är kvinnorättsaktivister i Sarajevo. Ingen av kvinnorna på bilden nedan är Edina eller Alina.)

Alexandra Pascalidou i Bosnien med organisationen Kvinna till kvinna, kvinnorättsaktivister i Sarajevo

 

Skriv en kommentar (0 Kommentar)
Alexandra Pascalidou får utmärkelsen Årets Kvinnogärning 2019-03-08 - Foto copyright Thron Ullberg
Alexandra Pascalidou får utmärkelsen Årets Kvinnogärning 2019-03-08 - Foto copyright Thron Ullberg

Hurra så hedrad jag är. ROKS är ju Riksorganisationen för Kvinno- och tjejjourer i Sverige. De räddar liv. Så här lyder motiveringen: 

 ”Författaren, journalisten och debattören Alexandra Pascalidou tilldelas utmärkelsen Årets Kvinnogärning.

Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige delar varje år ut priset på Internationella kvinnodagen 8 mars.

Skriv en kommentar (0 Kommentar)
Alexandra Pascalidou på Eldsjälsgalan

Artikel om Eldsjälsgalan där Alexandra Pascalidou deltog

Jag älskar att få dela ut priser lika mycket som att få ta emot dem själv. I synnerhet när jag får hedra och hylla sanna eldsjälar som gör skillnad för stora och små runtom i landet. Häromkvällen på ”Eldsjälsgalan” höll jag ett brandtal till deras ära. Alla de som bär ett alltmer splittrat samhälle på sina axlar.

Skriv en kommentar (0 Kommentar)
Alexandra Pascalidou utsedd till Årets Talare - Moderator av Talarforum, 2018

Alexandra Pascalidou utsedd till Årets Talare - Moderator av Talarforum, 2018

Även om jag ser skeptisk ut på bilden så är jag så hjärtinnerligt tacksam för utmärkelsen som Årets Talare / Moderator! Motiveringen kan ni läsa HÄR.

Jag firade genom att föreläsa för tunga akademiker på Södertörns Högskola i två timmar idag och nu ikväll för en härlig publik på Stockholms Stadsbibliotek!

Tack till alla er kunder, klienter, patienter och arrangörer som anlitat och lovordat mig och tack till alla er som röstat. 

Tusen Tack till alla ljuvliga på Talarforum.

Skriv en kommentar (0 Kommentar)
Min sanning med Alexandra Pascalidou

Hej vänner. Hoppas ni håller värmen i vinterkylan. Själv sover jag tidigt i fleeceoverall för att överleva. Nyligen var jag med i ”Min Sanning” i SVT och det var onekligen en omtumlande eller snarare torktumlande upplevelse för undertecknad som föddes i en tvättstuga. I en timme fick jag förhålla mig till mina och andras sanningar och berätta om erfarenheter som jag undvikit att tala om. För att det gör ont. Men ni som tittat har gjort det lättare genom ert enorma gensvar och kärlek. Den existentiella ensamhet jag talar om har ni lindrat med era brev och berättelser. Ett stort och varmt tack till er alla. Programmet kan ni som missade se genom att klicka HÄR.

Min sanning med Alexandra Pascalidou

Tack för alla reflektioner och analyser och förlåt mig om jag inte hunnit svara er alla. Nu ska jag skriva manus för Återvinningsgalan som jag ska leda ikväll på Berns. När det gäller återvinning är jag på plussidan då jag sällan shoppar. Jag lånar och återanvänder kläder. Som kostymen här ovan som är uppenbart för stor. Och så slänger jag aldrig mat. Det är sånt man får lära sig redan som barn om man växer upp i en fattig familj där varenda tugga är viktig. Att slänga mat är synd och skam och i grekisk fattigmanskultur finns det en massa vidskepelse kring detta. Att lämna sista tuggan är att slänga bort sin lycka. Vem vill det?

Att släpa sopor och skräp till återvinningsstationer är däremot lite motigare då jag inte ens har en bil. Men det finns alltid någon omtänksam själ som är redo att rycka in om man frågar snällt. Idag ser jag fram emot att få lära mig mer om cirkulär ekonomi och hållbarhet. Hur gör ni med återvinning?

Skriv en kommentar (0 Kommentar)
Tack till Den Nya Akademien - Alexandra Pascalidou

Tack till Den Nya Akademien - Alexandra Pascalidou

Solen stekte när jag satt på balkongen och redigerade min bok den där majmorgonen. När jag hörde på radion om det inställda Nobelpriset ställde jag mig upp och svor över den patriarkala aristokratins förljugna självbild. De som tror sig vara förmer visade sig vara mindre moraliska, etiska, handlingskraftiga. Jag lyfte luren Jag ringde helt olika människor jag mött genom åren i vitt skilda sammanhang. Alla svarade med ett rungande Ja på mitt frustrerade frieri.

Det här skulle bli hur stort som helst, tänkte jag och ringde bästa produktionsbolaget som lätt fick in sina idéer i TV. Nu skulle de få följa vår hisnande resa från idé till storslaget genomförande och firande. Det var som bäddat och beställt från TV-bolag som bokstavligt bett om fler kvinnor i rutan. Här skulle de få en dramaturgiskt turbulent dokusåpa med starka, driftiga, kreativa karaktärer. De skulle få verbala kulsprutor och kulturarbetare vana att agera framför kameran.

Men SVT svarade med orden: ”Det här kommer aldrig bli av.”

Så även andra kanaler. Från DN TV till Expressen och TV4.

Ingen trodde på detta. Trots att de känner och känner till flera av oss med bevittnad handlingskraft och förmåga att inte bara snacka utan slutföra idéer och projekt.

Men istället för att kasta in kulturkoftan växte vi i antal och kraft.

Istället för att skriva syrliga krönikor och kommentarer om Svenska Akademiens skandaler på våra sociala medier samlades vi och drog igång något helt nytt. Vi pusslade och fyllde i varandras ord och tankar. Vi enades om en inkluderande vision präglad av mångfald och demokrati. Vi bestämde att Den Nya Akademien skulle vara ett tryggt rum med nolltolerans mot rasism, sexism, hbtq-fobi.

Och trots urgamla misogyna myter om kvinnor i grupp kan jag inte minnas varken kattfajter, konflikter eller intriger. Vi arbetade prestigelöst och prestationsinriktat. Platt hierarkiskt och organiskt adderade var och en efter förmåga och förutsättningar. När någon tröttnat eller checkat ut temporärt klev några andra in. Utan gnäll och klagomål. Utan skuldbelägganden. Det var ren magi att se hur bollen var i rullning och alla ryckte in och räddade och släckte bränder. Det slog mig framför allt när min bok”Mammorna” kom ut och jag tvingades tagga ner ett tag. Alla kämpade vidare. I samstämmighet och beslutsamhet. I solidaritet och kärlek till kulturen och litteraturen.

Utan en enda krona på fickan eller en kung i ryggen. Utan ett kontor eller en skrivare stretade vi på. I en ledarlös organisation där alla var ledare, ledsagare och ledstjärnor.

Och det slår mig hur vi tämjde motvindarna med hårt arbete. Hur hån och härskartekniker med förlöjligande och förminskande fick svar till slut. Hur vi blev de som skrattade sist. Där vid tillkännagivandet på Stadsbiblioteket och där på prisceremonin på Berns. Med självaste pristagaren inrullandes på scen till stående ovationer.

Hur vi tog världen och återtog makten. Hur vi svarade på frågor från CNN till New York Times till El Globo mitt i natten. Hur japanska och kinesiska medier skrev långa artiklar vi inte kunde korrläsa. Hur några trollade fram en rullstol och några andra skakade fram en budfirma som kunde leverera världens tyngsta tant- ett konstverk på scen.

Jag vet inte hur jag ska tacka er alla för allt. För att vi möjliggjorde det omöjliga.

För att vi verkade kollektivt och kraftfullt för att förverkliga en dröm.

För att vi visade världen hur det kan och borde gå till.

Utan minsta marknadsföringsbudget och PR-avdelning.

En gratisarbetande gräsrotsrörelse.

En trupp av förändringsagenter fullt förvisade om att det måste finnas alternativa vägar att gå än deras misogyna motorvägar.

Vi skrev historia. Även om deras autopilot historiskt hänfallit åt att radera kvinnors initiativ och innovationsförmåga. I synnerhet när det sker i protest mot deras övergrepp och övertramp.

Flera har hört av sig för att uppmana och uppmuntra oss att fortsätta. I januari samlas vi för att lägga ner. Eller gå vidare.

Tills dess vill jag bara säga ett stort och innerligt tack till alla er som arbetade, bidrog, stöttade.

Jag älskar er alla. Jag högaktar varenda en av er. Ni är hjältar.

God Jul och Gott Nytt År!

Alexandra Pascalidou med första, sista och enda pristagaren Maryse Condé omgiven av bästa programledarkollegorna Bianca Kronlöf och Lo Kauppitack, Den Nya Akademien

Ovan med första, sista och enda pristagaren Maryse Condé omgiven av bästa programledarkollegorna Bianca Kronlöf och Lo Kauppi.

Alexandra Pascalidou med författaren och kämpen Gunilla Lundgren,  Den Nya Akademien

Med författaren och kämpen Gunilla Lundgren som var med oss på resan och som i 29 år tagit Nobelpristagarna till Rinkeby. I år fick barnen som stod utan Nobelpristagare istället studera Nya Akademiens pristagare. Måndagen den 10 december besökte vi Rinkeby Bibliotek där Maryse Condé fick uppleva både Luciatåg och barnens presentation av hennes författarskap.

Besök på Rinkeby Bibliotek där Maryse Condé fick uppleva både Luciatåg och barnens presentation av hennes författarskap

 

Skriv en kommentar (0 Kommentar)
Alexandra Pascalidou nominerad till Årets Svenska Fackbok Mammorna - Augustpriset 2018

Alexandra Pascalidou nominerad till Årets Svenska Fackbok Mammorna - Augustpriset 2018

Det kom som en glädjechock förra måndagen. Och jag grät. Tillsammans med mammorna som systematiskt osynliggjorts. Mammorna som förlorat barn som i bästa fall blev notiser och siffror i den sorgliga statistiken. Lika lyckliga är mammorna som kämpar mot våld, förtryck och fattigdom i förorterna. De som fostrar föredömen. Här kan ni klicka och köpa boken billigt. Vill ni ha signerade exemplar att spara eller skänka kan ni maila Atlas, mitt bokförlag här.

Sannolikt dyker jag och emellanåt även mammorna upp på ett bibliotek nära dig. Håll utkik.

Kram på er alla och tusen tack!

 

Alexandra Pascalidou nominerad till Årets Svenska Fackbok Mammorna - Augustpriset 2018

 

 

Skriv en kommentar (0 Kommentar)
Grattis Alexandra som blivit nominerad till Augustpriset

Mitt hjärta brister snart. Så omtumlad. Så rörd. ”Mammorna” är nominerad till Augustpriset! Sveriges tyngsta litteraturpris. Några har verkligen läst, lyssnat och lyft mammornas röster. Tack.

Skriv en kommentar (0 Kommentar)

I april skrev jag en artikel i DN där jag porträtterade tre av ortens bästa poeter. Jag valde att fokusera på tjejerna som sällan får komma till tals. De som bara beskrivs som tysta offer men sällan själva får komma till tals. Tre unga kvinnor med drömmar och ambitioner som gör poesi av sina liv och tankar.

Poesin ger dem röst. ”Att skriva påminner mig om att jag inte är ensam”, säger Ikram Abdulkadir. Alexandra Pascalidou­ har mött tre unga kvinnor som tävlat i Ortens bästa poet. Här kan ni läsa artikeln.

Fatima, Suad och Ikram var tjejerna som kom längst i tävlingarna ”Ortens Bästa Poet” som ägde rum i Sveriges fattigaste förorter. Från Rinkeby till Rosengård. Tusentals människor, killar och tjejer, deras mammor och pappor och släktingar anslöt från hela landet och jublet och de stående ovationerna ville aldrig ta slut. Tyvärr fanns nästan inga journalister på plats för att skildra skönheten i detta fenomenala arrangemang. Hade det brunnit några bilar hade däremot journalister i skyddsvästar rapporterat flitigt.

De tre tjejerna från Rinkeby, Rosengård/Möllan och Göteborg råkade alla vara svensk-somaliska och bära slöja. För oss som upplevde tävlingarna var det slående hur unga svensk-somaliska tjejer dominerade scenen med sina slagkraftiga och välformulerade ord som fick publiken att skratta och gråta.

Som journalist blev jag väldigt glad över att jag fick lyfta fram denna kraft och kreativitet som kokar i fattigkvarteren men sällan ryms i mediedramaturgins skissartade svartvita rapportering. Tre unga tjejer, födda och fostrade i Sverige, som kämpar för att finna sin plats i sitt hemland. Fatima studerar på gymnasiet, Ikram studerar på universitetet och fotograferar och Suad arbetar med konst och olika skrivprojekt. Tre starka, roliga och målmedvetna förebilder som kan inspirera flera att studera vidare, att skriva poesi, att göra sin röst hörd.

Men till min stora sorg blev jag nyligen varse om hur dessa flickors ansikten missbrukas och misshandlas av rasister. Hur de kablas ut över både Sverige och Frankrike i ett smutsigt propagandakrig inför valet. Så här ser kvinnohatet och rasismen ut i Sverige 2018. Så här långt har det alltså gått att en ung ledsen tjej på gymnasiet ringer mig och undrar vad hon kan göra för att slippa hängas ut på det här sättet. Och jag har försökt utan större framgång.

Så nu ber jag er att göra två saker.

  1. Rösta på det parti som tydligt tagit ställning mot rasism och sexism. Jag vet själv vad det innebär att bli uthängd på rasistkonton. Idag är det dessa tjejer. Imorgon kan det vara din tur. Tänk solidariskt. Tänk systerligt.
  2. Anmäl dessa konton oavsett var ni finner dem. Här några franska konton: https://twitter.com/LYDIE_FRANCE eller här https://twitter.com/amandagr19/status/1037375828290662400?s=12 eller varstans.
    Eller här:  Bo Anders‏ @essob3 Sep 7

Ingen ska behöva utsättas på detta sätt. Stöd dessa unga tjejer. Visa rasisterna var gränsen går.

Skriv en kommentar (0 Kommentar)